Många tankar gick dessa dagar till min mamma som dog när hon var 44 år. Hon var 34 när hon fick bröstcancer första gången. Det var många operationer och behandlingar som hon genomgick. Hade hon så här ont? Var hon så trött som jag är av medicineringen? Så klart det var så och värre än det. Jag bär inte på en dödlig sjukdom och har ingen oro över det.
Jag visste att mamma var sjuk, men inte hur smärta faktiskt kan kännas. Jag visste inte att man kan ha så ont att man håller andan eftersom varje andetag smärtar. Jag visste inte att man kan bli så trött mitt på dagen så att man inte klarar att vara vaken. Jag visste heller inte att man kan bli rädd för att kvällen ska komma eftersom det smärtar så mycket att ligga ner.
Jag tyckte mamma var skittråkig som inte ville hitta på saker och var arg på henne för att hon var svag. Jag hade inte en aning om vad hon genomgick. Jag var ett barn. Förlåt mamma.
Hej "småbarnsmamma",
SvaraRaderaBlev nyfiken på din blogg efter din kommentar på min, så här är jag.
Jag blev så påverkad av din berättelse att tårarna föll på min kind. En hel del av dina tankar kände jag igen och det var så skönt att läsa att jag inte är ensam om mina tankar och funderingar.
Mina känslor kring brösten är inte densamma som dina men tankarna kring livet och döden känner jag igen. Och upplevelsen om att vara ensam om tankarna.
Jag kommer att följa din blogg och säkert skriva fler kommentarer.
"Krya" på dig, ta det lugnt och be om hjälp med vardagsbestyren. Vila så mycket du kan och skit fullständigt i att vara "duktig".
Trevlig helg
Krisitna
Jag gråter nu...
SvaraRadera/lillasyster