Bröstvårtor inom kort

Nu är det snart dags för bröstvårtor. Jag är inte helt på det klara med hur det ska gå till så det ska bli spännande. Tandläkarbedövning är tydligen inblandat. Jag har ju ingen större känsel mitt på brösten i alla fall, så jag antar att det inte kan bli särskilt smärtsamt. Den som väntar får se :-)

Rädd för att dö

Jag är rädd för att dö. Trots operationen som gjort att jag minskat risken för att få bröstcancer från sådär 70 % till 0 % så är jag rädd för att dö. Eller jag vet inte. På något sätt så har jag förväntat mig ett förkortat liv. För det är den erfarenheten jag har av livet. Folk dör. Lyckan varar inte.

Nu ska jag inte dö - inte av bröstcancer åtminstone. Eller är det så?
Mitt hjärta vet inte riktigt. Min hjärna säger att jag inte ska det.

Men lyckan kan inte bestå, så vad ska nu hända?
På vilket sätt ska min lilla familj tas ifrån mig?

Det är egentligen inte att barnen ska bli utan mamma som jag är orolig för. Konstigt nog. Det är att jag ska mista dem, genom min egen död. Att jag inte ska få vara med mina barn och min man tillräckligt länge. Men att mista någon av dem vågar jag inte ens oroa mig för, för oro innebär att jag måste tänka på det. Nej, det är bättre att tänka på min egen dödlighet. En liten tanke flyger förbi någon gång varje dag. Är det idag det ska hända? Håller sig den mötande bilen på rätt sida vägen? Vad är det för konstig huvudvärk jag har?

Det tar tid att vänja sig vid att oddsen är förändrade. Att jag är lika dödlig som alla andra. Varken mer eller mindre.