Idag får ca 10 % av alla kvinnor bröstcancer någon gång under sitt liv. Livstidsrisken för att insjukna i bröstcancer vid en mutation i BRCA1 eller BRCA2 bedöms vara 60-80 %. Vid profylaktisk mastektomi, d.v.s. en förebyggande bröstoperation, så bedöms risken minska med 90 %.



söndag 23 maj 2010

Det skulle jag också göra

Drygt en vecka kvar till operation. Nu vet ganska många om vad som är på gång. Folk reagerar olika. Det kommer fraser: Du tar rätt beslut, Det skulle jag också göra eller Åh, vad jobbigt. Vad svarar jag på det? Jag har känt ett särskilt motstånd mot att berätta för vissa. Vissa nära vänner. För jag vet att de inte är särskilt bra på att hantera såna saker. Jag vet hur besvärade de blir. Jag vet att de kryper i dem när andra är med om svårigheter. Då menar jag riktiga svårigheter, inte små vardagsproblem.

Man kan inhämta erfarenhet från andra i liknande situation. Man kan samtala med vänner och familj. Det kan vara bra att få sätta ord på sina känslor för någon annan. Ändå upplever jag att man är ensam i det. Det är min kropp, min friska kropp, som ska skäras i. Det är lätt att häva ur sig Det skulle jag också göra.

Man är ensam om beslutet att göra en preventiv operation. På samma sätt som man är det i allt som handlar om sin egen dödlighet eller död. Visst kan man reducera det till bara en bröstoperation. Men gräver man lite i det handlar det om den egna dödligheten. Hur länge ska jag leva? Kommer jag att behöva gå igenom alla smärtsamma behandlingar, förhoppningar, återfall som mamma gick igenom?

I mitt vuxenliv har det långt bak i huvudet hela tiden funnits en tanke om att jag inte kommer att leva så länge. Inte så att det har besvärat mig särskilt mycket, men en kunskap om att livet inte varar för evigt. En kunskap som barn med en svårt sjuk eller avliden förälder får. Jag ville inte ha barn för sent. Andra kanske vill ha barn tidigt med en önskan om att vara en ung förälder, eller för att en graviditet är en större risk när man är äldre. Jag ville inte ha barn sent eftersom barnen måste hinna bli så gamla som möjligt innan jag dör.

Om jag inte hade burit på släktens genetiska mutationen hade jag antagligen inte kunnat acceptera att jag hade en likadan cancerrisk som alla andra. På så sätt var det en lättnad att få beskedet. Jag visste vad jag skulle relatera till. Vem som var fienden.

Kan jag efter operationen ha samma inställning som andra till döden? Går det att sluta att planera för sin bortgång?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar