Jag fick reda på att jag hade BRCA 2 i början på 2009. Det kändes både som en befrielse och en dödsdom. En befrielse för att då blev hotet påtagligt, det som jag alltid vetat, gick att göra något åt. En dödsdom för att risken jag ändå levt med blev ett faktum. Jag tog det med blandad dos lugn och tårar. Nu visste jag. Nu var det att ta ställning. Vad ska jag göra. Tankarna kom och gick. Årliga mammaografi och MR gick jag redan på. Tankarna om profylaktisk mastektomi, d.v.s. förebyggande bröstoperation fanns där, men eftersom jag ammade sköt jag det på framtiden.
Så när jag började jobba hösten 2009 så började funderingarna igen. Kuratorn på genetiska mottagningen var ett stort stöd. Jag tog reda på så mycket fakta jag kunde. Bit efter bit föll på plats. Till slut så visste jag att det inte fanns något alternativ till att ta bort brösten. Jag kunde inte välja att riskera att få cancern som min mamma dog av. Även om de sägs att 9 av 10 överlever idag. Jag vet hur det är att vara barn med en allvarligt sjuk förälder. Jag kan inte välja mina bröst framför det.
Nu är jag alltså här. Om två veckor ska operationen göras. Bröstvävnaden kommer att avlägsnas och under bröstmuskeln läggs en protes in som är påfyllningsbar. Det mest skrämmande nu är att genomgå en stor operation med nedsövning, smärta och obehag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar