Innan jag bestämde mig för att göra en profylaktisk bröstoperation så funderade jag såklart på hur slutresultatet skulle kännas. Vilken konsistens skulle brösten få? En vänlig vän lät mig känna på hennes nygjorda skapelser. Inte alls hårda, och de hade en fin form.
Sedan jag fick den permanenta sillikonprotesen inlagd så har jag funderat på vad det är som gör att implantaten ändå känns såpass hårda. Inte hårda kanske, om man tycker på mitten så kan man trycka in åtminstone ett par centimeter, men fasta. Varför gör de inte implantaten liten mer "skvalpiga"? Jag tänker att det borde ge ett mer naturtroget resultat. Jag ställde frågan till min fantastiska läkare som gav ett skriftligt svar.
Svar från Dr Andri Thorarinsson Specialist i plastikkirurgi, Sahlgrenska sjukhuset.
"De proteser vi använder är från en producent i USA. På marknaden finns flera företag som producerar silikon bröstimplantat av varierande kvalitet och av varierande pris. Generellt är det två producenter som anses ha produkter av bästa kvalitet, och den ena av dem levererar de proteser vi använder på Sahlgrenska. Från den producenten går att köpa proteser med tre olika "fasthet," där alla anatomiska proteser är av den mest fasta.
På 80talet och början av 90talet hade vi proteser som var väldigt mjuka och fina, gjorda för att efterlikna mjukheten som normal bröstvävnad har, och faktiskt lite mjukare än så. Dessa proteser var enkelt att sätta in, det gick att arbeta genom ganska små snitt efter som de var så mjuka och lätta att stoppa på plats. För patienten var de härliga att ha; när fickan passade bra, protesen höll och bindvävnadskapseln som kroppen bildar var inte för stram.
Problemet med dessa var dock att silikongelen inuti var flytande, väggarna på proteserna var tunna och släta, i kontrast till de starka, texturerade väggarna vi har nu. De är dessa proteser producenterna rekommenderade att man skulle byta var 10e år, om inte de hade gått sönder innan och orsakat problem. Det är dessa proteser vi fortfarande håller på att plocka ut och städa upp det fria silikonet som kunde läcka ut och man kunde ibland hitta på diverse andra ställen i kroppen.
Nu för tiden däremot används i Europa nästan enbart s.k. "gelehallon" gel i proteserna, dvs. även om det kommer hål i väggarna så läcker inte gelén ut. Väggarna har också blivit mycket starkare och mindre risk för att de kan gå sönder, jämfört med de tidigare generationerna av implantat.
Priset för geléhallonsilikon är att det måste vara lite fastare, för att det kan hålla sig på plats utan att kunna läcka ut om vi får hål i protesens vägg. Sen är det faktiskt också så att när vi gör bröstförstoring vill vi gärna ha ett implantat som kan hålla formen för att kunna framhäva (kosmetiska bröstförstoringar) eller bilda (rekonstruktioner) ett nytt bröst.
Och det är där det ligger. Fastare implantat håller sin form bättre och det är mindre risk för att gelén kan läcka ut. Mjukare implantat kan vara skönare att ha och lättare att sätta in, men de är känsligare för att kunna deformeras, därmed ibland kan bröstet också deformeras. Anatomiska proteser (droppformade, som vi nästan enbart använder för bröstrekonstruktioner) måste vara av den typen som är mest fast, annars kan inte de hålla sin form, utan kan sjunka ner som vatten i en plastpåse, eller att ärren efter tidigare kirurgi (borttagning av bröstet f ex) kan orsaka att det nya rekonstruerade bröstet inte kan hålla den formen vi måste få för ett bra resultat.
Europa har vi kommit mycket längre väg med bröstrekonstruktioner med implantat jämfört med USA där fortfarande finns vissa FDA restriktioner vad gäller anatomiska implantat. Vetenskapliga studier där ifrån är tyvärr fortfarande en hel del begränsade vad gäller estetiska resultatanalyser, men det är en del av den extensiva bröstrekonstruktionsforskningen vi driver på Sahlgrenska med hjälp av våra fantastiska patienter, både de som gör profylaktiska mastektomier som vi direkt rekonstruerar och de vi rekonstruerar sekundärt efter bröstcancerkirurgi."
