När fem veckor gått sedan min bröstoperation har vardagen återkommit och jag har börjat jobba lite. Det är skönt att kunna utföra en de flesta sysslorna hemma och det är underbart att på ett mer naturligt sätt kunna vara med mina barn, men lyfta tungt går fortfarande inte. Jag får helt enkelt inte upp min lille gosse från golvet, kraften finns där inte längre. Lilleman är inte så gammal så det känns inte tryggt att vara hemma med honom själv, vilket gjort att vi fått en del hjälp av släktingar.
Eftersom jag är kontorsråtta yrkesmässigt så har det fungerat att börja jobba. I alla fall när det gått några dagar efter påfyllningen. Det har blivit en liten komplikation…såklart. Påfyllningen av koksalt i de temporära expanderproteserna görs en gång i veckan, det känns knappt, men efteråt så får jag väldigt ont i ena axeln/skulderbladet. (Andra sidan känns helt bra.) Tydligen är det någon nerv i kläm. De första dygnen gör det rejält ont och jag behöver äta starka värktabletter, men sen trappar smärtan ner. Jag hinner bli nästan helt smärtfri innan det är dags för nästa påfyllning. Jag kan inte säga att jag fått särskilt mycket information av mina läkare kring detta, förutom att “det blir så ibland”, men jag är inte särskilt orolig eftersom detta bara verkar pågå en tid efter varje påfyllning. Men jag är ju inte helt säker…
Att ha gjort operationen känns bra. Jag tänker inte lika ofta på min ärftlighet av cancer, brca m.m. Några tankar går till nästa operation, men på det hela taget känns det lugnt. Det känns som jag gjort ett bra val och det är uppriktigt sagt - Förbannat skönt att ha det gjort!
Skönt att det börjar återgå till en någorlunda vardagslik vardag. Svårt att tro att det skall bli möjligt de första veckorna. Men det blir verkligen bättre och bättre med varje vecka som går! Börjar se framemot min nästa operation, vilket i sig är kocko. Du är modig som tvingar dig framåt! Kram från din BRCA syster
SvaraRadera