Vad gör smärtan med oss?

Nu har det gått så lång tid sedan operationen och påfyllningarna av koksalt att jag inte har ont längre. Eller, jag har åtminstone inte ont så det stör livet särskilt mycket. På morgonen tar det några timmar av stelhet och ont i bröstregionen innan det lägger sig för att gå över till en lättare ömhet. Jag upplever det hur som helst inte som några problem. Särskilt inte sedan jag fick kollat med min läkare vad det beror på.

Dr Andri Thorarinsson (specialistläkare plastikkirurgi Sahlgrenska) gav mig detta svar:
"Jag skulle tro att orsaken är helt enkelt att expandrarna trycker på bröstkorgen. Vi ser det ofta på våra smala patienter där vi har fyllt expandrarna mycket att de kan orsaka en mindre indentation (grop) i bröstväggen, dvs. att revbenen ger med sig lite grann. Det är ingenting farligt och ingen orsak att oroa sig för.
En annan orsak kan vara att när vi sätter in expandern får man bränna av en hel del muskler i flankerna för att kunna få muskelteckning över hela implantatet. Där bränner man direkt ovan på revbenen, och det gör väldigt ont när benhinnan blir skadad. Den akuta fasen av ärrbildningen slutar efter 3-4 månader och det är inget konstigt att kroppen säger ifrån under tiden."

Tiden efter operationen har jag upplevt att det spelar mycket stor roll ifall man har kunskap om vad det onda beror på, d.v.s. om man är orolig för att det är något farligt så påverkas man mer av smärtan. Att ha ont under en längre tid är i sig påfrestande. Jag märkte tidigare hur jag gick och rörde mig på ett speciellt sätt, i ett försök att undvika det onda. Jag blev rädd för rörelser, även såna som inte skapade smärta och det satt säkert i längre än vad som var berättigad. Fjärde och femte veckan efter operationen kom jag på mig själv med detta. Jag hade helt enkelt blivit van att röra mig försiktigt.    

Ungefär en vecka efter operationen så fick jag ett bryt en kväll med mycket stora smärtor och ångest med hjärtklappning. Jag kände mig ensam (fast jag inte var det), var rädd för smärtan och visste inte hur jag skulle hantera medicinerna. Tillslut så visste jag inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Det gjorde bara så jävla ont och trycket över bröstkorgen var outhärdligt. Min rädsla gjorde att jag spände mig och inte vågade röra mig, vilket gav ännu större smärtor. Symtomen byggde upp varandra. (Se tidigare inlägg här.)

Efter att jag lyckats sätta ord på mina känslor för min man och göra honom mer delaktig i medicineringen så hade jag hade lättare att hantera situationen. Så här i efterhand kan man fråga sig om den närmaste tiden efter operationen gått bättre ifall jag hade haft närmare kontakt med sjukvården, fått mer information om olika symtom, t.ex. "Så här kan det kännas och det beror på det här". Kunskap om hur man bäst medicinerar saknade jag definitivt.

Allt detta har fått mig att fundera på hur människor reagerar som har kroniska smärtor eller allvarliga sjukdomar med smärtsymtom. Jag har nog inget vettigt att säga om det, men min erfarenhet senaste månaderna säger mig att kännedomen om smärtan och rädslan för den, påverkar stort hur smärtpåverkad man blir. Det spelar även stor roll för upplevelsen vad man sysselsätter sig med. Om man riktar tankarna på annat än den egna kroppen så är min erfarenhet att det går lättare. En utflykt hemifrån fast man inte mår så bra kan göra gott, även om den spontana tanken är att stanna i soffan. Sen tar det energi från både kropp och skäl att ha ont och det påverkar humöret, så stöd och hjälp hemifrån är viktigt.