Idag får ca 10 % av alla kvinnor bröstcancer någon gång under sitt liv. Livstidsrisken för att insjukna i bröstcancer vid en mutation i BRCA1 eller BRCA2 bedöms vara 60-80 %. Vid profylaktisk mastektomi, d.v.s. en förebyggande bröstoperation, så bedöms risken minska med 90 %.



tisdag 22 juni 2010

Glömde att jag valde livet

I min jakt på mer information om ärftlig bröstcancer har jag senaste dagarna ramlat in på bloggar av kvinnor som fått bröstcancer. Eller ramlar och ramlat, jag har dragits dit.. En del kvinnor är mitt uppe i sjukdomen, vissa har kunnat gå vidare som friska medan några bloggar har avslutats av anhöriga. Det skär i mitt hjärta över vad dessa kvinnor går igenom och många tårar har fällts vid datorn för deras skull. Jag kan bara ana vad de känner, tänker och upplever för den egna erfarenheten har jag genom minnet av ett barns ögon. Orden i bloggarna drar fram minnen från min barndom och rör runt så många känslor. Små minnesbilder och filmklipp kommer fram av mamma och mig själv.

Min empati med drabbade kvinnor är oändlig. Att ta del av kvinnornas erfarenheter gör att jag kan få en glimt av hur min mamma kanske upplevde sin sjukdomstid med behandlingar, vardagsliv, hopp och förtvivlan. Men deras berättelser har också påmint mig om anledningen till att jag valt att ta bort mina bröst. För mig har det varit lätt att tappa bort det bland sjukdomsstatistik, operationstekniker och forskningsrapporter. Efter operationen, i smärtan, har det varit ännu lättare att tappa bort anledningen.

Jag glömde för en stund att jag går igenom detta för att jag väljer livet. Att gå igenom några veckors smärta och obehag - vad är väl det? Vinsten är en trygghet för mig själv, min make och mina barn att jag har gjort vad jag kan för att inte få bröstcancer. Det är inte alla som har förmånen att kunna göra något åt det i förväg.

5 kommentarer:

  1. Perspektiv på livet hjälper något helt otroligt. Det är något av ett lyxproblem vi har, men samtidigt måste vi unna oss att få må dåligt, det är tufft det vi går igenom. Framförallt är vi modiga! KRAM

    SvaraRadera
  2. Jag är glad över att du valde livet.
    Kram från Lisbet

    SvaraRadera
  3. Du skriver så ofattligt bra....

    SvaraRadera
  4. Hittade dig när du satt ett fint avtryck i min blogg! Tack! Och jag tycker att du är SÅ HIMLA KLOK, så ansvarstagande för dig själv, dina barn, familj, vänner. Underbart att du vågat. Ja, hedrande för din mamma också. Nu önskar jag dig lycka till med fortsatt rehabilitering.
    Livet är underbart, väl värt att kämpa för.
    Kramar// Eva

    SvaraRadera