Glömde att jag valde livet

I min jakt på mer information om ärftlig bröstcancer har jag senaste dagarna ramlat in på bloggar av kvinnor som fått bröstcancer. Eller ramlar och ramlat, jag har dragits dit.. En del kvinnor är mitt uppe i sjukdomen, vissa har kunnat gå vidare som friska medan några bloggar har avslutats av anhöriga. Det skär i mitt hjärta över vad dessa kvinnor går igenom och många tårar har fällts vid datorn för deras skull. Jag kan bara ana vad de känner, tänker och upplever för den egna erfarenheten har jag genom minnet av ett barns ögon. Orden i bloggarna drar fram minnen från min barndom och rör runt så många känslor. Små minnesbilder och filmklipp kommer fram av mamma och mig själv.

Min empati med drabbade kvinnor är oändlig. Att ta del av kvinnornas erfarenheter gör att jag kan få en glimt av hur min mamma kanske upplevde sin sjukdomstid med behandlingar, vardagsliv, hopp och förtvivlan. Men deras berättelser har också påmint mig om anledningen till att jag valt att ta bort mina bröst. För mig har det varit lätt att tappa bort det bland sjukdomsstatistik, operationstekniker och forskningsrapporter. Efter operationen, i smärtan, har det varit ännu lättare att tappa bort anledningen.

Jag glömde för en stund att jag går igenom detta för att jag väljer livet. Att gå igenom några veckors smärta och obehag - vad är väl det? Vinsten är en trygghet för mig själv, min make och mina barn att jag har gjort vad jag kan för att inte få bröstcancer. Det är inte alla som har förmånen att kunna göra något åt det i förväg.